LITE KURIOSA OM MAINE COONENS HISTORIA

Översättning: Marianne Hård Ulrika Olsson har berikat oss med ytterligare lite historia och kuriosa om våra maine cooner. Följande text är ett utdrag ur boken ”The Book of the Cat” från 1903 och skrivet av Mrs F R Pierce och baseras bl a på brev som hon fått sig tillsända. Så länge jag kan minnas har jag haft en eller flera långhåriga katter av den sorten som ofta kallas ”Maine cats” (Maine-katter). Vad beträffar hur och när de dök upp skulle jag vilja säga, precis som ”Topsy”, de växte fram med tiden för deras ursprung sträcker sig så långt tillbaka som till de äldsta invånarna i Maine. Vår egen familj kändes aldrig helt komplett utan en eller flera katter – inte alltid långhåriga - men den kategorin hade alltid en speciell plats i våra hjärtan. Så tidigt som 1861 ägde min yngste bror och jag tillsammans en vacker långhårig katt, som var svart med vitt. Han gick i många år under namnet ”Captain Jenks of the horse Marines”. Jag vet inget om hans tidigare historia och ursprung. Jag tror dock att dessa katter kom till Maine mycket på samma sätt och vid samma tidpunkt som de gjorde till England. Eftersom folket i Maine hade haft katterna vid sin sida under så lång tid, var det svårt att visa någon större entusiasm över dem. Folket i Maine är mycket lika andra människor – de visar större engagemang för saker de vet mindre om. Inte förrän hysterin för långhåriga katter slog ner i västra delen av USA så hade man i den delen av USA inga större funderingar på att sälja katter. Deras allra bästa gavs bort till närmaste vänner. När jag tänker tillbaks på alla vackra katter som jag fått på alla mina återkommande ”kattbesök”, eftersom jag var snäll mot dem, tänker jag speciellt på den gamla goda tiden när de små liven var gratis. Jag tror att den första verkligt betydelsefulla utvecklingen av kattintresset, som rotade sig djupt i mig, skedde 1869 då jag för första gången såg ett par blåögda vita perserkattungar som hamnade, bokstavligt talat, tullfritt i en sjömans ficka och som kom från ett utländskt fartyg som lade till i en hamnstad för reparation efter en svår storm. När ”Mr P”, som var en stor kattälskare, var ombord på fartygen för att laga dem, beundrade han en vacker vit perserkatt med en hel kattfamilj, som tillhörde kocken, av vilken han fick några. De växte och sköttes om med stor omsorg. Honan utvecklade mycket bättre pälskvalitet men honor ansågs inte så prisvärda på den tiden. Man behöll båda dessa 2-3 år för att få en bra kastrathane. Det berättades för mig att alla honkattungar avlivades tills man slutligen fick en hane och då skickades ursprungskatterna till en släkting inom landet. Därefter så dök det upp långhåriga, blåögda, vita kattungar på de mest oväntade platser. Periodvis så försvann de och dök upp för att användas i avel på annat håll. Men trots detta så förekommer de fortfarande ofta i samma fina typ. Jag ägde ett väldigt fint exemplar som kallades ”Dot”, som blev en känd vinnare och som kom från dessa linjer för 11 år sedan efter att kattungarna hade anlänt. Jag tror att han var ett ganska bra exemplar av perser precis som den som kom från de första kattungarna. De var båda vinnare på kattutställningar samtidigt, trots att ”Baba” (eller ”Babie”) var ung när ”Dot” var i sina bästa år. Vi tänkte aldrig på stamtavlor då, desto mer på vem som hade den bästa katten. ”Baba” tillhörde då Mrs Mason (f d Mrs Philbrook) och vann bucklan över alla på Boston-utställningen. ”Dot” var inte med på Boston-utställningen men blev etta i sin klass i Bangor, Maine, som gick av stapeln ungefär samtidigt. ”Dot” skickades till utställningen i Bangor för att göra Mr Robinson, ägaren till ”Richelieu”, nöjd och som höll i trådarna på utställningen. Han hade inte ens kunnat tänka tanken att ”Dot” skulle vinna. Han fick en otroligt vackert graverad smörbytta i silver, som bara stod till ingen nytta i 10 år innan kocken fick den. När det gäller intelligens och tillgivelse så var ”Dot” den absolut överlägsna katten. Jag hade aldrig mött någon annan katt som kunde mäta sig med honom. Trots att han var döv, så var hans andra sinnen så skarpa att vi knappast tänkte på att han inte kunde höra. Han svarade på minsta lockrop och var alltid alert. Han var ganska stolt över sin skönhet och missade aldrig när hans matte hade bjudningar att då prata med varje person som var närvarande innan han tog sin plats i fönstret. Vid ett tillfälle berättade några kontorsflickor, som gick förbi vårt hus varje dag på sin väg till jobbet, att han ofta satt på grinden vid 07.00-tiden på morgonen för att hälsa på dem och att ”vifta” med sin plymiga svans. Alla klappade honom på huvudet och sa ”Vacker misse!” och fortsatte sedan. Därefter tog han sin ”morgonrullning” på gräsmattan och var sedan redo för sin frukost. Hans vilja att göra en välgärning för andra katter av lägre rang visade sig genom att i två vintrar ta hand om en katt som sin skyddsling. Det var en katt som hade ett skadat öga och ett annat som var så skadat att det inte gick att göra något åt det. Denne katts självkänsla var borta genom att ingen brytt sig om den. Så snart vädret blev kyligare föste han in sin utstötte vän i köket varje morgon för att be om frukost även åt denne. Därefter satt han stilla på mattan och väntade och med yttersta tillfredsställelse – som han uttryckte det genom att sjunga – såg på när ”luffarkatten” höll på att äta. Var ”Dot” lät sin vän vara när han inte åt, visste vi inte för han syntes aldrig till då. ”Dot” överträffade sig själv som resande genom att göra flera korta resor. När han åkte med mig så hånade han korgen och valde hellre att sitta på sätet och titta ut genom fönstret. Då och då underhöll han de andra passagerarna med sina ovanliga kattprivilegier ”hur man reser som katt”. Han fick med tiden en ovanlig smak för fukt och väta genom att ofta sitta på en soffa i trädgården i spöregn medan hans upptåg i ett lätt snöfall var oerhört underhållande. Jag har ännu inte träffat på en härligare sällskapskatt. Vid 10 års ålder lät vi honom få vila i frid på hans egna jaktmarker. Vidare skulle jag vilja berätta lite om amerikanska kattutställningar. Vi hör ofta sägas eller ser det skrivet av klubbarna själva och av nya kattfans ”Den första kattutställningen som någonsin hållits i det här landet” o s v, var så att säga enligt dem för 3 år sedan. Detta är sant vad beträffar klubbar men stora kattutställningar hölls tidvis i alla stora och några små öststäder så långt tillbaka som på 1800-talet (1870-talet). Jag har ett fotografi av ”Richelieu”, som ägdes av Mr Robinson i Mangor, Maine, som hade fått första pris i sin klass i Boston, New York och Philadelphia innan 1884 när han visades i Bangor, Maine, på en utställning, som var begränsad till de 100 bästa katterna. Han var silver eller blåaktig och sparsamt mönstrad och var ca 7 år gammal vid den tidpunkten. Med en vikt på omkring 9 kilo, såg han snarare ut som en bondkatt med sträv päls. Jag vet inget om hans tidigare historia men hans ägare hade kattmani – ett solklart fall – och reste från stad till stad för att visa upp sin katt mycket likt på det sättet vi gör i dag 20 år senare. Vid den tidpunkten i Maine, nära kusten, fanns det gott om fina exemplar av långhåriga katter. Detta var innan de blev populära att sälja. Jag kommer ihåg deras katter som var bruna och mönstrade. Folk säger ofta, de som inte känner till dem, att katterna inte har god hälsa och att de har mask. Jag måste dock erkänna att de ibland ”dör som vanliga katter” men här har vi en som inte dog förrän han levt sitt 17:e levnadsår färdigt. I boken finns en sida med en bild på ”Leo”, en brunmönstrad katt, född 1884 (dog 1901), som presenteras för Mrs Persis Bodwell Marin från Augusta, Maine, av Mrs E R Pierce, när han var 6 månader gammal. Han levde ett lyxliv och fick sina måltider serverade ur sin mattes hand i den övre delen av huset där han valde att tillbringa sina senare år av sitt liv. Om jag fick så skulle jag vilja jämföra bilden på ”Leo” med vilken ”noga avlad” brunmönstrad katt som helst. Först av allt skulle jag jämföra nospartiets färg, nosens längd, storlek och form på ögonen, pannans bredd, öronstorlek, längd på håret i öronen och på huvudet. Vad gäller ”Leo:s” mönsterteckning skulle ”Leo” inte ha mycket att hämta, eftersom hans päls var så extremt lång att markeringarna blev något otydliga, vilket gav ett förvirrat intryck. Det har funnits några väldigt fina brunmönstrade maine cooner i Maine. Sommaren 1900 så köpte jag ”Maxine”, mamman till ”Young Hamlet”, som vann över sin far ”Prince Rupert” under det första året som han ställdes ut. Hon var, eller är, mycket typmässigt lik ”King Humberts” avkommor, trots att hon inte har någon stamtavla alls. Det är naturens egen hemlighet hur den då och då får fram, dock inte alltid, dessa fint typade katter. Framför mig har jag ett mycket intressant brev från en kvinna i Maine, en av mina tillfälliga kontakter. Först av allt ska jag berätta att på den tiden var Maine en av de största fartygsbyggande stater i unionen. Då fanns det många invånare som bodde i hamnstäderna i ett alldeles eget ”flytande palats”. På dessa båtar tog man med sig sina familjer och reste utomlands. Flera av dessa var betydande personer med höga poster bl a inom armén och som umgicks med likasinnade. Mrs Thomas, vars brev jag refererar till, var dotter till ”Captain Stackpole”, som var kapten på sitt eget skepp i många år, då han reste runt med sin fru och sin lilla dotter. Detta var innan inbördeskriget. Hon säger: ”Jag var alltid mycket förtjust i katter innan de behövde ha en stamtavla. När jag var yngre och på resande fot till Kalifornien stoppade vi till vid Juan Fernandez och där fick jag en liten vildkatt. Senare fick jag en manx-katt från Isle of Man. Det var en mycket nyfiken katt. Den ansågs inte speciellt vacker med sin stubbsvans och med bakbenen så mycket längre än frambenen. Katten utvecklade en förkylning och kvävdes till döds. Vildkatten klarade sig inte på burkmjölk och levde därför bara en kort tid. Oturen har förföljt mig under en längre tid men jag ger inte upp hoppet.” När hon skriver om sin egen katt så säger ”Swampscott:s” matte: ”Jag kan inte berätta mycket om min katts stamtavla, bara att hennes farfarsfar kom till Rockport i Maine från Frankrike. Han var en blåögd vit katt. ” Denna linje av vita är ganska distinkt och obesläktad med de första vita som omnämndes tidigare, som också fanns på orten. ”Dot” var en av dessa. Hennes förklaring till sin tidigare exploatering med Manx-katter gör det klart för oss hur deras olika varianter först fick fotfäste i Maine. Denna händelse är endast en av många där sällskapsdjur av diverse slag köptes i utländska hamnar för att roa barnen på fartygen. Andra historier förtäljer hur barnen gjorde sällskapsdjur av de levande djuren som fanns ombord och som skulle förse kaptenens bord med färska måltider såsom kycklingar, lamm etc. till dess det blev omöjligt att äta de små djuren efter det att de hade blivit serverade av den grymme kocken. Många fåglar med plymer, sjungande fåglar, katter, hundar och även apor fann sin väg till nästan alla kuststäder – dock fler tidigare än vid denna tidpunkt när segelfartygen hade gjort sitt som ”guldgruvor”. De som nu går ut körs inte av ägarna själva utan av avlönade kaptener, som regel, som inte kan ta med sina familjer. Tillgången på katter har därför minskat sedan många år tillbaka. Så de vi finner där i dag kan med säkerhet kallas ”infödda.” Fram tills nu har jag berättat om katter som fanns för länge, länge sedan och är kanske endast intressant för mig. Innan jag kommer in på några av dagens vackra katter vill jag nämna att ett ögonvittne berättade för mig att man på en liten ö ganska långt från kusten – där det bara bodde 3 familjer och där några män brukade ha ett eget lugnt ställe där de fiskade på sommaren – hittade helvita perser med himmelsblå ögon. Så vitt man vet så finns det inga andra katter på den ön. Man lovade mig ett par förra året men de gick ett tragiskt öde till mötes i sitt skyddade näste och kattungarna dog det året. Löftet kvarstår fortfarande och jag tror inte det är en ren fiskarhistoria. Den som lever får se. Jag vet absolut ingenting om de katter som man sägs ha hittat på öarna men det är ingen tvekan om att de påminner om de man hittade längs hela New England-kusten. Under en längre tid verkade det som de långhåriga katterna mestadels gick att hitta i kuststäderna och i de större städerna. Det faktum att man gav bort sin käraste katt till systrar, kusiner och mostrar samt fastrar, har gjort att katterna spridits till inlandet såväl som över nästan varje stat i unionen. De växer och frodas som vilken annan långhårig katt som helst. Utan tvekan så finns det ännu fler i Maine men skillnaden är att de där lever ett fritt uteliv utan fåntrattar till ägare och överdrivet kelande. Deras avkommor är vackra, eftersom de själva valt partner och inte har kommit till genom människans inblandning, vilken ofta utan tvekan är smaklös. Omkring 1895 – 1896 så blev folk som tokiga i katter i ”Middle East”. Tiden var då mogen för kattintressets genombrott. Alla samhällsklasser kände av efterfrågan på katter. En del människor som aldrig hade varit på kattutställning i sitt hemland korsar nu Atlanten, går på kattutställning eller skaffar sig en katt till ett bra pris på Londons gator. De tar med katten hem och får av grannarna höra att de sett något som liknar deras katter på sitt sommarställe vid Maine-kusten. Det stora intresset för katten sprider sig så till den grad bland människor att de gör allt för att få tag i en långhårig katt för det är dessa som blir populära. Det bildas klubbar som diskuterar poäng och utbyter erfarenheter. Kattutställningar blir en nödvändighet, stora priser erbjuds, flera värdefulla exemplar får en rasstandard och katter måste hittas som stämmer in på denna rasstandard. Hemmamarknaden ses över. Många katter plockas fram ur gömmorna, av vilka flera klassas som ”The Yankee Cat”. Vi blir alla avundsjuka på varandra. Innan nästa kattutställning måste man importera en vinnarkatt till vilket pris som helst. Under tiden ökar intresset för den inhemska katten och priserna stiger och säljare i stora städer håller sina köpare uppdaterade i New England under höst- och vintermånaderna. Sommarkullarna har dock redan sommargästerna och besökarna spanat in. De bästa försvann till vinterhem i de stora städerna när den första frosten slog till. Resten av köparna får de resterande katterna till det pris de är villiga att betala. Många av dessa katter utmärker sig inte typmässigt på något sätt och andra är utan tvekan blandraskatter. Under de senaste åren har jag träffat på färre Maine-katter förutom på utställningar och så några som jag själv ägt, vilka inte har visats upp mycket. De har heller inte visat sig vara speciella på något sätt. Några andra som visat sig vara mer eller mindre briljanta på domarbordet, är katten ”Cosie” en brunmönstrad med stora framgångar i New York 1895. Mrs Lambert visade upp ”Patrique” i New York 1896. Det var en fin blå katt. ”King Max” visades först av Mrs Taylor och vann i Boston första gången 1897 – 98/99 för att bli slagen av sin far ”Donald” 1900. Mrs Mix har ställt ut en fin persertyp från Maine som kallades ”Dairy Maid”. Jag tror att hon också har ”Imogene” från samma ställe, en ”svartsköldpadda”. Mrs Julius Copperberg:s katt ”Petronius”, som vi alla hade stora förväntningar på, var från framgångsrika cremefärgade linjer som kom från en medelhavshamn med hjälp av ”Captain Condon” för ungefär 50 år sedan. Jag har reserverat flera kattungar från denna katts förfäder åt vänner. Dessa är nu utspridda över landet. Alla visar dock enastående egenskaper vad gäller rasstandarden. Mrs Chapmans ”Cusie Maxine”, en vackert typad och brunmönstrad katt, mamma till ”Young Hamlet”, som vann över sin pappa ”Prince Rupert”, var också en Maine-katt. Mr Jones på ”The Cat Journal” har då och då haft några riktiga fina exemplar från Maine-stammen, som vunnit på några av de större utställningarna.  En bra representant för de vita som har gjort bra ifrån sig på flera utställningar i konkurrens med stora klasser är ”Svampscott”, som ägdes av Mrs F E Smith i Chicago. Hon kommer från Mrs Georgia Thomas vita katter i Camden, Maine. Hans farfars far på mammans sida kommer från Frankrike. ”Midnight”, en ung svart katt, som blev 2:a i Cincinnati och slagen av en katt från New Yampshire, som hade bättre päls och 2:a i Chicago 1901 i stora klasser, har sedan dess blivit kastrat och sällskapskatt åt Mrs J j Hooker i Cincinnati. Han härstammar från svarta linjer som ägdes av en pensionerad sjökapten som hette Ryan, som vid ett tillfälle hade 4 generationer med svarta katter. De älskade sina katter som barn och sökte under flera år efter passande personer att ge bort sina kattungar till. Jag har själv haft äran att vid 3 tillfällen på de sista 12 åren ta emot dessa vackra s k ”svarta diamanter” till katter. ”Antonio”, en kastrat som nu ägs av Mrs A B Thrasher, Cincinnati, Ohio, är också en fin representant för dessa avelslinjer. Under de sista åren, eftersom det är en sådan ära i att ha katt och många håller på att bli gamla, så har man börjat sälja, som alla andra gör, till den som bjuder högst för katten. Jag kommer också att tänka på ”Peter the Great”, som var cremefärgad med vitt och som ägdes av Mrs Carl Schmidt och som visades i Detroit, Michigan, 1901. Även ”Black Patti”, som ägdes av Miss Ives från början och ”Rufus” (båda Maine-katter), som nu ägs av någon i Detroit och vinnare i några av utställningarna i ”Middle West”. Ja, listan kan göras lång med vinnare. Dessa katters födelseort är och förblir ägarnas hemlighet och kommer inte att förmedlas till allmänheten förrän våra inhemska katter har fått den ställning i samhället som de förtjänar. Jag skulle också vilja berätta om några vackra kastrater i Maine. Ingen av dem är för fin för att para en sällskapskatt med dem. De kan ses på nästan varje gräsmatta eller yttertrappa men eftersom det inte ska handla om dem i den här berättelsen, beskriver jag endast en – en vacker smokefärgad, som ägdes av Dr och Mrs E A Wilson i Belfast, Maine. Han är nu 10 år. Hans ansikte och hans tassar är svarta eller nästan i alla fall. Hans päls är mycket mörk, närmare bestämt brunaktig på topparna men vit som snö längst in vid skinnet. Jag har bett dem att visa upp honom i Boston och New York. Svaret är alltid detsamma ”Inte för alla pengar i världen. ”Tago” skulle inte tycka om det. Han skulle bli olycklig. Skulle du inte, ”Tagsie”?” De smokefärgade har inte utvecklats så bra där ännu. Jag fick nyligen ett brev där någon berättade att när det gällde smokefärgade katter så hittade man endast en på 200 i den varianten. Silver- och chincillafärgade är inte vanliga. De starka färgerna dominerar; vita, svarta, blå, orangefärgade och creme samt mönstrade är väl spridda och förekommande längs kusten. T o m så långt bort som kanske 10 mil eller mer. Jag har dock inte hört talas om dem i den norra delen av staten som är mindre befolkad. Efter att ha haft kattintresset sedan barndomen och innan det blev mode, så accepterade jag alla förändringar som kom under åren. Sedan dess har jag haft erfarenheter av importerade katter och katter uppfödda i katterier. Jag har även tidvis haft möjlighet att se de bästa vinnarkatterna som ställts ut. Med denna facit i hand så är jag övertygad om att katter som har sin frihet, som de flesta av Maine-katterna har under större delen av sitt liv, är mer friska än de katter som är uppfödda i katterier. Det kyliga klimatet och de långa vintrarna med frisk luft är vad som behövs för att deras bästa kvaliteter ska utvecklas. Med ett par år av sund avel för att få fram typ, så skulle de kunna göra riktigt bra ifrån sig på internationella utställningar. F R Pierce