Vår trogne vän katten

Under många århundraden har katten funnits i människans närhet. Uppfattningen om katter har varit och är fortfarande i dag väldigt varierande världen över. Katter har fått utstå mycket spott och spä under århundradenas lopp och har blivit utsatta för grymma övergrepp. I det gamla Egypten såg man dock katten som ett heligt väsen där katten behandlades med vördnad och dyrkan. I det medeltida Europa däremot såg man på katten som en otroligt avskyvärd varelse, som förknippades med häxeri och djävulen. Även i dag är katter väldigt populära sällskapsdjur världen över men ännu i dag så framkallar katter både positiva och negativa känslor hos människor - de flesta man pratar katt med är antingen för eller emot. De som är emot upplever jag själv ofta ha en stark negativ inställning till katter. Antingen accepterar man katter eller ej, ofta beroende på vilka tidigare erfarenheter man har, vilka värderingar man är uppväxt med eller på grund av okunskap. Människan har under århundraden tämjt katten som har anpassat sig till människan vid sin sida. Det finns de som påstår att katten blivit beroende av människan för sin överlevnad. Jag anser dock inte att denna självständiga individ skulle hålla med om detta. Katten behåller sitt oberoende, trots vår påverkan på olika sätt och vis och jaktinstinkten finns alltid kvar. I litteraturen kan man läsa att katten började tämjas som husdjur omkring år 2600 före Kristus i det gamla Egypten. Man har dock hittat kvarlevor av katter på andra håll i världen men man kan inte med säkerhet säga att katten har varit tamdjur på dessa andra platser så tidigt. Kvarlevorna i Egypten bevisar dock att så är fallet där. Det sägs att man funnit avbildningar av katter på egyptiska gravstenar från ca 2000 före Kristus. Denna tidens konstnärers förebild har varit djungelkatten (Felis chaus). Från tiden ca 1400 före Kristus (=18:e dynastins tid) har man hittat en berömd gravmålning av en smygande katt i ett papyrusträsk. Här är forskarna överens om att det måste röra sig om en vildkatt. På en gravmålning från ca 1450 före Kristus har en katt hittats avbildad i hemmiljö. Katten på den bilden står bunden vid ett stolsben. På gravmålningar från Deir el Medina från ca 1275 före Kristus avbildas katten tillsammans med familjen. En del forskare menar att 18:e dynastins tid var den tid då människan började tämja katten. Detta påstående har dock lett till diskussioner i forskarkretsar. Det sägs att det var under denna tid som katten blev religiös symbol i det gamla Egypten. Andra menar att förhållandet människa och katt måste ha funnits och utvecklats under en mycket lång period för att katten skulle kunna uppnå en så hög status som den då hade. Livliga diskussioner har också funnits vad beträffar frågan om den moderna kattens förfäder. Det sägs att det finns 26 raser av liten vildkatt i världen och den troligaste kandidaten verkar den afrikanska vildkatten (Felis lybica) vara. Tidigare trodde man att den europeiska eller den skotska vildkatten (Felis silvestris) var den mest trolige förfadern. Trots stora skillnader i utseende anses de nu ha väldigt mycket gemensamt och anses vara av samma ras. Den afrikanska vildkatten är en ganska finlemmad ras med litet huvud och stora öron. Den skotska vildkatten har en tyngre kroppsbyggnad, korta, grova ben och små pron. Båda raserna är tabbytecknade. Skillnaderna är att den nordliga varianten har mer markerade teckningar än vad den sydafrikanska rasen har. Man har studerat den moderna huskatten och den afrikanska vildkatten och kommit fram till att det finns mycket gemensamt vad beträffar anatomi, färg och teckning. Felis lybica Forskare menar dock att tämjda raser av alla djurarter får mindre skelett. Det har även bevisats att hjärnstorleken minskar hos rasen under tämjningsprocessen. Förfäderna till vilken tamras som helst har mindre hjärnstorlek än de vilda raserna av samma djurart. I kattens fall gäller det den sydliga rasen (Felis lybica) som då har den mindre hjärnstorleken. Man har påvisat likheter i huskattens och den afrikanska vildkattens beteende, vilket gör att man säger sig ha bevis för att det är "Felis lybica" och inte den europeiska vildkatten som är vår tids tamkatts förfader. Den kvinnliga biologen Frances Pitt har genom intensiv kontakt med den skotska vildkattens nyfödda kattungar ej lyckats uppnå mer än en osäker vapenvila med dem. Man har därmed dragit slutsatsen att den skotska vildkatten är närmast otämjbar. Hon lyckades få en vildkatt och en tamkatt att para sig. Dessa kattungar beskrev hon som "nervösa och besynnerliga till temperamentet" och ansåg att dessa katter inte kunde betraktas som pålitliga vid halvvuxen ålder. Om man jämför detta beteende med den afrikanska vildkattens, så finns det stora kontraster. "Felis Lybica" sägs vara mer vänligt inställd till människokontakt. I södra Sudan håller den ofta till i närheten av asandefolkets byar. Här har man dock inte gjort några försök att tämja den. Det finns klara bevis på att den inte har något emot att bo nära människor. Detta gör att den skiljer sig markant från den europeiska kusinens avvisande och skygga beteende. Många forskarbevis pekar på att det är den afrikanska vildkatten som är vår tamkatts förfader. Trots tidigare teorier har man även börjat granska djungelkatten (Felis chaus) som ett möjligt alternativ. Man säger att de gamla egyptierna verkar även ha balsamerat både djungelkatter och afrikanska vildkatter. De som tror att djungelkatten haft en roll i tamkattens utveckling betonar att en korsning mellan djungelkatter och tamkatter ger en avkomma som har större människotolerans. Om detta stämmer, måste detta ha underlättat de tidigaste tämjningsförsöken. Felis chaus Trots all forskning som gjorts kring tamkattens utveckling har man inte kommit fram till en definitiv slutsats. Det är fortfarande ett mysterium exakt hur och när man började att tämja katten. Att människan och katten kommit varandra närmare under århundraden har förmodligen med de gamla egyptiernas behov av att skydda sina stora sädesmagasin från smågnagare att göra. Som tack för hjälpen och en tolerant attityd gentemot människorna, fick katterna mycket god tillgång till sin naturliga föda, d v s råttor och möss. Detta förhållande menar man var grogrunden till den ömsesidiga relation som återfinns i våra tider mellan människan och tamkatten. Den afrikanska vildkatten var så pass människotillvänd att den jagade bytesdjur i och omkring städerna. De som var modigast vittjade förmodligen även människornas sopor på bakgårdarna på den tiden. Därmed tror man att de dåtida stadskatternas population ökade precis som dagens vilda stadskatter gör. Man är osäker på hur, varför och när katten fick fotfäste i det tidiga egyptiska samhället, men så skedde. Under mer än 1300 år såg man på katten som en nationell gudomlighet. Fruktbarhetsgudinnan i kattgestalt, Bastet, kanske du hört talas om. Hon dyrkades över hela riket. Bastet-templet vid Bubastis i Nildeltat var centrum för kattkulten. Hundratusentals trogna från hela Egypten samlades i Bubastis för att fira gudinnans årliga fest. Bastet avbildades från början som en lejoninna men i tid med tamkattens tillkomst gick man över till att skapa bronsstatyer av gudinnan i gestalt av en katt eller en kvinna med katthuvud. Bastet En del gudinnefigurer håller i en skallra, kallad för "sistrum" som användes i "Isiskulten" och som man tror ha återgivit parningsaktens rytm. I annat fall ses figuren hålla en sköld och en korg. Vid gudinnans fötter ses fyra kattungar och gudinnan håller en skallra som har 4 ljusstavar. Fyrtalet symboliserar att katthonan vanligen föder fyra kattungar. Man tror att katter förvarades i det gamla Egyptens tempel som inkarnationer av fruktbarhetsgudinnan. Det finns t o m forskare som tror att de första tamkatterna inte kom från de vilda stadskatternas population utan var i stället hybrider av tempelkatterna. Det var inte endast tempelkatterna som dyrkades. Tamkatterna betraktades med samma vördnad. När de dog förde man dem till Bubastis där de balsamerades och begravdes i heliga gravvalv. Ägarna tog på sig sorgedräkt och rakade av sig ögonbrynen. Förmögna och betydande medborgare bekostade balsameringen av sin katt. Man har dock funnit kattkistor som hör till alla samhällsklasser i det gamla Egypten. 1889 kom en skeppslast med 19,5 ton kattmumier till Liverpool i England. Ingen kom på tanken att denna last hade ett historiskt värde. Troligtvis hade vi kunnat lära oss mycket vad gäller kattens historia med hjälp av dessa mumier. Tyvärr såldes hela lasten för 4 pund per ton! Endast ett katthuvud från den här lasten gick att rädda, det finns för allmän beskådning på "The British Museum". Hur kom då katten till Europa? Jo, med handelsmäns och militärers hjälp spreds katten till Europa. Katten hade vid den tiden kvar sin gudomliga status och förknippades med "sistrumspel" (skallran som kattgudinnefiguren håller i). Den engelska traditionen att avbilda katten spelande på fiol sägs ha med detta "sistrumspel" att göra. Ungefär samtidigt som romarnas invasionsarmé landsteg på brittisk mark förknippade man katten med fruktbarhetsgudinnan. Först när kristendomen antogs som riksreligion försvann den gudomliga statusen som katten haft i England. I stället trodde man att katten hade vissa magiska egenskaper. Det finns många historier om hur katter gav sina ägare tur och rikedom. Ända till slutet av 1800-talet brukade man mura in en katt i husväggen för att skydda hemmet från onda makter. Att katten påstods ha magiska egenskaper förde inte enbart med sig positiva aspekter utan också negativa i den bemärkelsen att katten ansågs stå i förbund med demoner och häxor. Under senare delen av senmedeltiden fick katter genomlida barbariska grymheter och de massbrändes till döds i mycket stora antal. Människornas synsätt på katten förde med sig att katten blev en symbol för djävulen. Genom att bränna katter levande ansåg man att man utsatte djävulen själv för de hemska plågor som katten fick genomlida när den brändes levande på bål. Kattens ljusreflekterande ögon tolkades under senmedeltiden som ett djävulstecken. Enligt de gamla egyptierna lagrade kattens ögon solens strålar och symboliserade därmed kattgudinnans kraft. Hysterisk häxförföljelse spred sig över England med hatkampanjer mot katten som ansågs vara häxornas bundsförvant. En av orsakerna till alla missförstånd kring katter har man hittat i katternas parningsbeteende, d v s varje gång som hanen parar honan så skriker hon och gör ett utfall mot hanen. På medeltiden trodde man att hanens sperma var otroligt het, allt i enlighet med de fantasier man hade om djävulen. Orsaken till detta beteende förstod man inte förrän långt senare. Det faktum att katthonan kan para sig med olika hanar fanns det heller ingen kunskap om på den tiden. Detta ansåg man som okristligt och hysterin kring katter fick ny fart. Katten ansågs som "häxkonstens främsta hjälpmedel". Varje kvinna som ägde en katt skulle använda den för att utföra onda verk. Det räckte för att döma henne för häxeri. Om en kvinna visade vänlighet mot en katt, fick domarna något misstänkt i blicken. Förföljelse och tortyr mot katter blev "vardagsmat". Ända in på 1700-talet fortsatte man att missförstå katten och grymheterna fortsatte. I mitten av 1700-talet började synsättet på katten att förändras. Den började respekteras mer och mer men var dock fortfarande föremål för missförstånd under en lång tid framöver. Häxtidens hysteri tog lång tid att avveckla. Det faktum att katten var av naturen självständig och reserverad förde med sig att man inte tog hand om en hemlös katt. Man föredrog att leva vid kattens sida men ej tillsammans med katten. Eftersom man inte förstod katten och kunde styra och ställa med den som man ville, valde man i stället att leva tillsammans med hunden. Vad tiden led upphörde förföljelserna mot katten. Först 1871 fick katten högre status som sällskapsdjur i samband med att Harrison Weir organiserade den första engelska kattutställningen. Därmed har kattens popularitet ökat med åren. I dag ser vi katten med beundran snarare än förakt och känner stor respekt för detta eleganta, smidiga och självständiga djur. Vi skall inte sticka under stolen med att en del missförstånd kring katten finns kvar även i våra dagar, dock i betydligt mindre skala än på medeltiden. Vem läser inte då och då i tidningar om katter som råkat ut för sadistiska övergrepp av känslokalla och i mina ögon sjuka människor. Om vi som kattägare tar vårt ansvar helt och fullt och samtidigt informerar andra om våra erfarenheter av katter, så är vi en god bit på väg att skapa ett mer positivt synsätt på katten och förhoppningsvis också ett intresse för att lära sig mer för att bättre förstå katten. Blickar vi tillbaka kan vi summera varför katten hamnade i så dålig dager i århundraden - okunskap och trångsynthet.

Källa: Boken "Vad du inte visste om din katt" av Sarah Heath Översättning samt egna inlägg: Marianne Hård